

Hög tid för Venedig
Efter tre veckors ansträngningar med att härma Mick Jagger i Oldies but Goldies finns inte mycket rock eller roll kvar i mina gamla ben. Det är hög tid för en vilopaus i Venedig.
Jag bor på Locanda Montin, mitt favorithotell i Dorsoduro (www.locandamontin.com, but don't tell anyone), bästa köket i stan och borta från turistträngslet vid San Marco. När jag klev ut idag efter en tidig frukost vid 11-snåret, såg jag till min glädje att det var acqua alta - tidvattnet låg djupt över fundamenten. Inget att göra utom att gå tillbaks till sängen och läsa nån av deckarna som jag har unnat mig själv. Den ena är en ny bok av Donna Leon (som bor i och skriver om Venedig) och handlar om Camorran och soporna. Den andra är av en ny bekant, Michael Dibdin, och utspelar sig på Burano, en liten ö i den norra lagunen. Jag följde hans blöta fotspår dit igår och fann ett välordnad fiskesamhälle av bjärt färgade hus och städgalna hemafruar - inte ett mord i sikte.
Ikväll har jag lyssnat på en Vivaldikonsert i den vackra kyrkan San Vidal. UKK i all ära, men det här var something completely different.
Nu är jag på väg till sängs, en dimridå ligger tät över kanalerna och mistluren klagar i lagunen. Katterna grälar på taket utanför mitt fönster, annars är nätterna tysta som döden i Venedig. Imorgon bär det av hem igen för att dra upp ridån på Regina inför att späckat marsprogram.
Paul Kessel
Teaterchef, Reginateatern
Tidigare krönikor 2009:
Januari >>
Februari >>
April >>
Juli >>
December >>